Att vara igenkänd.

Det är långt ifrån så allvarligt som rubriken antyder, för jag är ju varken Carolina Gynning eller Robinsson-Kent (ni vet han den där excentriske bibelrabblande gubben ifrån första säsongen). Nu blir jag i och för sig på grund av mitt arbete ofta igenkänd av många även utanför jobbet. Men då är jag klädd i en bister uppsyn och privatkläder, i vilket de inte längre känner igen mig fullt ut. Vilket i sin tur innebär att människor smyger omkring som katt runt het gröt och ger mig den där Hon-känner-jag-igen-bergis-en-kändis-men-jag-kan-inte-riktigt-placera-henne-blicken.
Ibland känner jag mig tvingad att heja på dem för att indikera att de känner igen mig av en annan orsak än den att jag är känd (för det är jag ju inte). Det gör oftast saken ännu värre och människan som tidigare smög runtom mig med ett fundersamt uttryck står nu fullständigt perplex framför mig. Och då måste jag påbörja en lång och taffligt inövad harang "Alltså, det är jag... hon som.. alltså vi sitter i samma byggnad...fast inte för samma företag...jag sitter ju där nere...ja, och då ser jag nu lite annorlunda ut..andra kläder..och så håret uppsatt....heh?". Ingen jag har mött hittills har blivit klokare på den förklaringen skall tilläggas.

Om vi nu bortser ifrån den "lilla" parentesen ska jag komma till sak. Jag är igenkänd på min pizzeria. Och med tanke på att jag lever och verkar i Stockholms innerstad och händelsevis den del av Stockholm som råkar vara restaurangernas Mekka är det inte en dålig bedrift. Eller jo, dåligt är just vad det är.
Nu har jag och fröken T varit där alltför många gånger eftersom pizzamannen exempelvis har stenkoll på då min ståtlige vapendragare inte tålmodigt väntar utanför i sitt flexikoppel.
"Ingen hund idag?" kan det låta då.
"Nej, ingen hund idag" svarar vi besvärat, eftersom det i förlängningen också innebär att vi inte gått den milslånga promenad som skulle kunna göra oss förtjänta av en varsin dubbel pommes med dressing och dricka.

Idag gjorde pizzerian mig smärtsamt medveten om en verklighet gällande mina matvanor sedan julhelgen. När jag kommer in genom dörren möter pizzamannens kollega upp för att expediera mig men han blir genast avbruten eftersom pizzamannen tycks ha anat min ankomst innan jag ens kommit och redan är i full färd med att förbereda min dubbla pommes.
På den nivån är det fortfarande lite trevligt att vara igenkänd, och det är väl i all ära inte så många som beställer bara pommes och inget annat. Vilka tonårsfasoner liksom.
Han inleder sin hälsningsfras med "Ensam idag?" och syftar till att sedvanliga fröken T inte är vid min arm. Nu börjar detaljminnet bli lite obekvämt. "Nej, hon vill inte umgås med förkylda drägg som jag" svarar jag samtidigt som jag vant slår mig ned på barstolen för att vänta.

Men strax därpå såg jag så att säga sanningen i vitögat då han ifrån början vet
"Salt, ingen grillkrydda och så svartpeppar, vitlökssåsen vid sidan av?"
Hjälp, för karln anteckningar över mig? (samma känsla drabbar mig ofta då jag besöker frisören med halvårsintervaller och ändå vet hon vilka jag dejtat och vart jag bott).
Jag vågar knappt titta honom i ögonen och nickar bara skamset till svar. Sedan tillägger jag snabbt "Jag skulle gärna ta lite sallad också!"
Pizzamannen tittar lurigt på mig och hans blick säger klart och tydligt "Ja, vi vet ju båda två vad hon försöker uppväga men vill hon ha sallad så får hon sallad".

Han frågar om det är bra så. Det är det inte, jag vill ha en cola också. Jag är faktiskt förkyld och behöver all energi jag kan komma över. Sedan drar jag snabbt mitt kort och försvinner ut med pizzamannens glada ord bakom mig Ha en trevlig kväll fröken, vi ses!
Räkna med det...